Kyrkomötet Motion 2007:79 av Johan Sobelius
Äktenskapet – en bild av vår relation till Gud

Förslag till kyrkomötesbeslut

1. Kyrkomötet beslutar att inledningstexten till 23 kap. kyrkoordningen skall ha följande lydelse:

Äktenskapet är en bild av det Sanna äktenskapet, där Jesus Kristus – kyrkans centrum och livskälla – är brudgummen, och trons folk är bruden.

Genom vigseln förenas makarna i äktenskapet. De lovar att med varandra i livslång trohet dela livets glädje och sorg. Äktenskap och familj är en grundläggande gemenskapsform i samhället.

Vigseln markerar högtiden, glädjen och ansvaret vid övergången till denna gemenskap. Kyrkan vill med Jesus Kristus som förebild visa makarna på den inbördes gemenskapen och det ömsesidiga tjänandets väg, men också på vars och ens behov av en egen gudsgemenskap och på familjens öppenhet för alla som behöver dess omtanke. Guds närvaro i äktenskapet ger makarna hjälp att leva med varandra i kärlek och vara ett vittnesbörd för omgivningen.

I kyrkans vigselgudstjänst ger makarna sina äktenskapslöften offentligt inför Gud, varandra och församlingen eller de vittnen som är närvarande. Båda skall var för sig fritt samtycka till äktenskapet. Gud sammanfogar de båda till ett. Prästen tillkännager att de är äkta makar och Guds välsignelse nedkallas över äktenskapet. De närvarande deltar i förbön och firande och blir påminda om vad en Sann och äkta gemenskap i äktenskapet innebär.

Äktenskap kan även ingås genom borgerlig vigsel eller enligt någon annan ordning. Efter en sådan vigsel kan makarna få del av vår kyrkas förbön och välsignelse.

––––––––––

Dessa bestämmelser träder i kraft den 1 januari 2008.

2. Kyrkomötet beslutar att komplettera 23 kap. kyrkoordningen med en ny paragraf, 5 §, som skall ha följande lydelse:

Svenska kyrkans äktenskapsbegrepp

5 § Svenska kyrkans äktenskapsbegrepp omfattar såväl makar av olika kön som makar av samma kön.

––––––––––

Dessa bestämmelser träder i kraft den 1 januari 2008.

Motivering

Ordet äktenskap kommer ur lågtyskans Echteschap med samma betydelse som på svenska. Att vara född inom äktenskapet innebär således att personen ifråga är ”av äkta (lågtyskans echt→recht, gesetzmäβig) börd”. Tyskans Ehe kommer ur Ehe[vertrag] (Recht, Gesetz) dvs. en lagligen giltig livsgemenskap mellan två människor, traditionellt sett mellan en man och en kvinna. Barn födda utom äktenskapet har i gångna tider därför betraktats som oäkta barn. Nuförtiden har vi svårt att förstå hur hårt människor dömde dessa barn och deras föräldrar med tanke på att varje barn är att betrakta som en gåva från Gud, en insikt som redan Salomo uttryckte (Ps 127:3) för nära tre tusen år sedan. Så långsamt genomsyrar Guds evangelium världens lagar och förordningar.

I forntiden var formerna för äktenskapets ingående mer att likna vid ett låtsat kvinnorov eller som ett köp. Genom det så kallade brudköpet köpte brudgummen bruden av hennes fader eller anhöriga. Även om man kan finna spår av denna sed i de nordiska länderna klargörs det emellertid i de äldsta nordiska lagarna att äktenskap ingås genom utbyte av gåvor.

Från att äktenskapsinstitutionen varit helt utanför kyrkans kontroll ökade så småningom kyrkans inflytande över den, men det var först 1215 som stadgan om lysning före bröllop antogs. Kyrklig vigsel blev inte obligatorisk förrän efter Tridentinska mötet 1545–1563. Tidigare var det den s.k. giftomannen, kvinnans frände; fader eller annan släkting, som förrättade giftermålet, men nu var det prästen som gav bruden åt brudgummen.

Katolska kyrkans förhållningssätt till den kyrkliga vigseln utgjorde samtidigt en tydlig markering att kyrkan fortfarande betraktade det ogifta ståndet som det högre och man framhöll kyskheten. Med reformationen förändrades detta. Martin Luther menade att äktenskapet var gott enligt Gud, och han avskaffade därför sådana moment i vigselgudstjänsten som kunde tolkas som en nedvärdering av äktenskapet i förhållande till det ogifta ståndet. Då den tidigare munken, Martin Luther, dessutom ingick äktenskap med den tidigare nunnan, Katarina von Bora, så var detta en markering mot människors världsliga regler och förordningar, vilka väger lätt mot den kärlek som knyter samman två människor. Martin Luther var övertygad om att denna manifestation av äktenskapets rätt skulle komma ”alla änglar att le och djävlarna att gråta”.

I 1 Mos 2:24 läser vi: ”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.” Det hebreiska ordet för lämna (בזע) återfinns bland annat också i Ps 22:2: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det är den psalm som Jesus citerar på korset (Matt 27:46). Utifrån det perspektivet kan man se att det hebreiska ordet som vi ömsom översätter med att lämna och överge handlar om en mycket viktig existentiell relationsförändring. Det bibliska äktenskapet beskrivs inte i godtyckliga ord, utan är uttryck för en ny existentiell relation som helt överordnas tidigare relationer. Kärleken mellan de två är större än allt annat. Mannen och kvinnan lämnar sina respektive föräldrar. Banden till deras respektive familjer underordnas äktenskapets kärlek. Förvisso en utmaning mot de sociala och ekonomiska banden, men en utmaning på grund av kärlekens sanna faktum. På liknande sätt ställs paret Martin och Katarina inför kärlekens sanna faktum och följdriktigt så underordnas deras respektive klosterlöften den ömsesidiga kärleken till varandra. Man kan så se hur det kristna äktenskapet är en befrielsens institution, där makarna av egen fri vilja väljer att leva med varandra i kärlek. Det handlar inte längre om att låta familjeöverhuvuden bestämma eller förhandla om de tu, utan de bestämmer helt själva. Familjen, släkten, klosterinstitutionen osv. har förlorat makten över äktenskapet till makarna, som själva råder över sin situation. Detta är en självklarhet i vår kristna tradition.

Det är den befrielsen som i våra dagar tar nya kliv, när registrerat partnerskap ingås genom en ny civil ordning, där en livslång gemenskap i kärlek och trohet möjliggörs mellan två kvinnor eller två män. Kyrkomötet har beslutat att Kyrkostyrelsen får utfärda bestämmelser om utformning och användning av en ordning för välsignelse över registrerat partnerskap. Andra människor ska inte längre kunna ha makt att bestämma över om de blivande makarnas kön får avgöra om de ska kunna ingå äktenskap eller ej. Varje myndig människa är suverän att bestämma detta själv. Det är viktigt att kyrkoordningens lydelser om äktenskapet stödjer denna utveckling, eftersom det handlar om en befrielse med djupa rötter i den kristna tron.

Den kärlek som Paulus beskriver i 1 Kor 13:4–7 är ”...tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” I den kärlek som bär äktenskapet anar vi den kärlek som Gud representerar.

I Jesaja 54:5 liknar Gud sin relation till folket Israel som brudgummen: ”Ty din man är han som har skapat dig, han vars namn är Herren Sebaot.” I Johannesevangeliet talar Johannes döparen om Guds Son som ”brudgummen” (Joh. 3:29) och Uppenbarelseboken beskriver det kommande himmelriket som en bröllopsfest (Upp 19:9): ”...Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Stinissen skriver om brudgum och brud i boken I dag är Guds dag:

Det anses ofta som bildspråk då man talar om förhållandet till Gud eller Kristus som ett äktenskap. Men egentligen är de mänskliga förbindelserna mellan man och kvinna en bild av relationen till Gud. Det sanna äktenskapet är det äktenskap som Kristus ingår med sin Kyrka. Ett mänskligt äktenskap hänvisar till och är en bild av detta äktenskap. Innerligheten i en mänsklig relation antyder den ofattbara innerligheten i relationen mellan Gud och människan, det ”Du och jag”-förhållandet som uppfyller vår djupaste längtan.

Äktenskapet mellan man och kvinna är blott en bild av det sanna äktenskapet som Kristus ingår i sin kyrka. Paulus skriver (Gal 3:28): ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Det är enheten i Kristus som är det viktigaste. Det är inte märkligt att uppfattningar av begreppet äktenskap inom kyrkan låtit sig domineras av de uppfattningar som har rått och fortfarande råder i världen, att äktenskapet bara kan vara ett uttryck för en mans och en kvinnas kärlek till varandra. Men i evangeliet finns fröet till en djupare sanning, att makarnas kön faktiskt inte är det avgörande för äktenskapet.

Människornas äktenskap är och förblir blott en bild av det Sanna äktenskapet. Därför måste texten i kyrkoordningen ändras, så att den bättre rimmar med en kristen syn på äktenskapet. Det är inte nödvändigt med några stora ändringar, eftersom skrivningarna i inledningstexten redan är så väl genomarbetade. Följande ändringar är gjorda i förslaget. För det första börjar inledningstexten med ett nytt första stycke som klargör äktenskapet som en bild av det Sanna äktenskapet. För det andra byts orden ”kvinnan och mannen” ut mot ”makar”. Detta sker, dels i andra styckets första mening, dels i tredje styckets första mening. Jag anser att benämningen makar är en mycket ändamålsenlig benämning, eftersom ordet make härrör från fornsvenskans maki (genitiv, dativ, ackusativ maka) med betydelsen like, kamrat. Det är först i nyare tid som formen maka fått sin betydelse av feminin motsvarighet till make. Ordet makar är enligt sin ursprungliga betydelse könsneutralt och kan därför användas som benämning på paret som ingått äktenskap oavsett om det handlar om ett äktenskap mellan en man och en kvinna, två kvinnor eller två män. För det tredje sker en komplettering genom 5 §. Det är viktigt att det görs ett förtydligande av Svenska kyrkans ändrade äktenskapsbegrepp, att det även omfattar makar av samma kön.

Det faktum att varje människa finns till på grund av mannens och kvinnans sexuella förmåga har förundrat människan genom årtusenden, och det är i sanning ett Guds stora underverk. Alstringskraften och barnafödandet har därför med all rätt givit upphov till en av människans starkaste institutioner. Jag vill med den här motionen inte förneka detta, utan snarare peka på nödvändigheten av att vi inte på grund av människans sexuella förmågor lockas glömma bort det Sanna äktenskapet mellan Jesus Kristus och trons folk. Vår uppgift är att rikta fokus på det Sanna äktenskapet, och inte använda bilden av detta äktenskap som förebild.

Arvika den 24 juli 2007

Johan Sobelius (POSK)